UcantbrakeME

Hellu^^

Det är en tjej i skolan som hela tiden beter sig mindre bra. Särskilt mot en kompis. Men min kompis säger att hon inte bryr sig. Men ibland är hon på mig också. Då är det inte kul. Men man kan inte riktigt sätta fingret på vad det är hon gör, hon är liksom typexemplet för sånt där "tjejmobbare". Ni vet tjejblickar, utfrysning o.s.v. Men ja, det går som sagt var inte att sätta fingret på vad hon håller på med...

Eftersom jag känner mig så himlans kränkt och ibland inte orkar vara i skolan, så sa min klassföreståndare att hon skulle prata med henne. Frågan är om det blir bättre eller sämre.

I fredags när jag var på pissigt humör och var allmänt ledsen för allt. Då minsann får jag ett telefon samtal och jag och min kompis kom trea i pepparkakshus tävlingen...

Det är roligt när man får sådana där samtal, man blir så glad=)

Det är en tomhetskänsla så här dagen efter ett stort bråk. Fast mest är jag hungrig. Sov rätt länge, snart kommer min mamma dyka upp. Vi skulle luncha ihop. Sånt är mysigt. Särskilt efter man har flyttat hemifrån. Annars är det mest tjafs om hur man ska göra hemma med städning och sånt.

Nu ser jag också att det börjar bli lite mycket tvätt här i mitt rum. Dags att boka tvättid idag med andra ord. Vi hörs senare=)

Jag kan inte sova idag heller. Fyfan. Min sista halvtimme här har varit rätt hemsk. Min så kallad bästa vän och jag har bråkat. Jag vet att hon mår dåligt. Jag tycker synd om henne, men det finns en gräns när man inte kan hålla på att stötta längre. När allt bara är om henne, när ingenting annat betyder något, säger man nej är man elak. Orkar man inte lyssna på allt som hon säger är det lika med att man inte bryr sig. Vilket hon gärna talar om.

När jag påpekar att jag också är ledsen så är det för att jag gnäller över småsaker. Som att hon ofta påpekar att jag har handsvett. Kul. Jag var retad för det när jag var yngre. Kul, verkligen skit roligt att min bästa kompis påpekar det. När jag säger att jag inte tycker det är roligt så gnäller jag för mycket. Men när jag också är elak (det verkar ju som om hon tycker det är okej att vi är elaka, med lite kärlek i då) så är jag taskig och elak.

Tyvärr. Det finns en gräns och när den är korsad är det svårt att komma tillbaka in på rätt sida. Men nu kommer jag antagligen bli "hon som lämnade mig precis som alla andra" men ärligt talat skiter jag i det. Jag orkar inte låtsas må bra av att hon trycker ner mig för att hon mår bra av det. Det fungerar inte i längden. Det går inte att prata med henne om det heller...

Enough is enough, right?

Vänner är en av mina absoluta favoritserier...
Jag har flera dvdboxar från vänner. Jag kan se avsnittena om och om igen och jag skrattar allt som oftast lika mycket oavsett om det är ett avsnitt som jag har sett  eller ett som för mig är nytt. Det händer mer sällan att det är helt nytt i och för sig...Men jag tycker det är så roligt att Ross och Rachel älskar varandra och istället för att vara tillsammans hela tiden bråkar. Monica och Chandler är ju också extremt roliga när de blir ett par, Chefen meets mesen ungefär. Joey och Pheobe är ju helt korkade, vilket gör dom så sköna! Ja, jag är helt enkelt ett fan!

One tree Hill och Gossip Girl är en söndagstradition...
Är jag hemma sitter syrran och jag bänkade tillsammans och kollar in de sköna tvserierna. Annars sitter jag själv bänkad! OTH har jag följt i flera år. Jag gillar dom verkligen. De är så insyltade i varandra, de har hört och sett allt om alla. Det är det jag gillar, så är det på ett litet ställe, så är mitt liv. Gossip Girl gillar jag bara för det är rätt olikt mitt eget liv. Det är kul att drömma sig bort=)

Desperate Housewifes, det hör ni väl på namnet...?
Jag gillar desperata fruar. De blir så mycket ärligare. Jag menar...när man blir äldre och helt plötsligt blir vuxen händer något och helt plötsligt kan man inte stå för sina åsikter. Utom när man är desperat. Jag <3 DH...Bree som är sån perfektionist, jag är rätt lik henne tror jag. Även om man säkert inte bara har ett karaktärsdrag:P

tja, nu vet ni att jag tittar för mycket på TV;)

Anledningen till att jag inte bloggat tidigare idag är att jag hade något av en flashback, jag ska försöka förklara för er...

IDAG
Jag och min kompis som gjorde pepparkakshus igår kom med vårt hus idag. Vi skulle åka och lämna dem tillsammans med den andra halvan av gruppen som vi var med i förut. En av tjejerna kollade inte ens på mig. Den andra var jätte sur och vresig mot mig. Så för att sammanfatta kände jag mig inte så väldigt välkommen.

Vi skulle äta tillsammans med klassen i HR programmets restaurang idag. Jag och min kompis hamnade nära en som var med i gruppen, som vi vanligtvis är jättebra kompisar med. Några andra tjejer frågade hur det kom sig att vi gjorde ett eget hus. Jag svarade att det inte riktigt funkade med i den andra gruppen. Tjejen från vår grupp frågade varför det inte funkade. Jag svarade att jag inte ville svara på det. Jo, det tyckte hon att jag skulle. Jag svarade igen att det ville jag inte säga bland alla människor. Jo, säg nu, tyckte hon. Jag var gråtfärdig men försökte att inte visa det. Jag sa att det inte verkade som om någon ville ha min hjälp, eller brydde sig om vad jag sa. Tjejen svarar att så är det väl inte, X (min kompis) sov ju på en lektion. Jag påpekade att jag inte var där samtidigt som henne någon gång. Hon nickade, och menade att hon inte kunde säga något.

DÅ
Jag hade varit hos kuratorn och kom fem minuter sent till en lektion, vi skulle ha prov. När jag kom in i klassrummet var jag fortfarande gråtfärdig på grund av samtalet. Min lärare frågar var jag har varit, klassen lyssnar spänt då provet inte delats ut ännu. Jag mumlar något om kuratorn och förlåt att jag är sen. Min lärare undrar direkt vad jag gjorde hos kuratorn. Jag trodde att han skämta, jag var så chockad. Jag svarade inte. En av killarna hakade på. Med hög röst frågade han om igen vad jag gjort där. Jag hade tårar i ögonen då jag sjönk ner bredvid en klasskompis. Min lärare skrattar och undrar ifall jag tror att jag ska få sitta bredvid henne, det var ju faktiskt prov.

Jag har aldrig känt mig så utlämnad och klämd som jag gjorde bägge de där gångerna. Jag vet inte vad det är med människor. Varför sparkar man på folk som redan ligger?

Jag har varit mobbad. De knäckte mig inte då och de kommer definitivt inte knäcka mig igen. Skillnaden den här gången är att jag inte kommer låta dom hållas alls. Förra gången kan man väl säga att jag mer eller mindre flydde från alltihop. Jag valde ett gymnasium där jag skulle bli av med alla jag en gång var förföljd av. Det var så skönt. Här höll lärarna inte med mobbarna heller. Vilket var väldigt skönt.

Men om vi ska knyta ihop med rubriken så...Nu är de två tjejer som verkligen inte ville ha med mig och en annan tjej i ett grupparbete. Vi skulle baka ett pepparkakshus. Jag var borta den gången då vi skulle bestämma, jag var utomlands på solsemester. När jag kom tillbaka fick jag ingen information. Det framgick tydligt att de inte ville ha min hjälp. Hela tiden de fick en anledning att kunna klaga på min kompis passade de på att göra det. Ibland var de på mig också.

När jag sa saker och gav förslag ignorerade de det jag sa och mig. Jag blev irriterad. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, men jag visste att jag inte ville att historien skulle återupprepas. Men jag pratade med min klassföreståndare och den ansvariga läraren. De sa att de ska börja nysta i problemet (finns myyyyyycket historia mellan min vän och de här två tjejerna) som nödlösning fick vi göra ett eget pepparkakshus.

Två dumma kossor som ger sig på folk för att få en egokick själva? Vet inte riktigt vad man ska tro...

Hallå!

Så här är det att jag har haft jättemycket att göra sen jag bloggade imorse. Jag har spenderat dagen genom att vara i estetiska världen. Först hade vi estetisk verksamhet, vi provade på musik. Vi skulle gå i takt. Jag ville hellre dansa i takt, jag tycker det är lättare, jag har ju ändå takten. Det fick jag inte, jag behövde träna mer på just att gå i takt. Sen insåg jag att det hade varit bättre att vara tyst, för hon verkade inte bli helt glad och jag blev inte favoriten om man säger;)

Efteråt var det teater, jag hann vara med på ett par improvisations övningar. Fast jag och en tjej till drog tidigare för vi skulle göra pepparkakshus^^ Varsitt i och för sig. Min kompis och jag har precis gjort klart det. Nu håller vi på att försöka få folk att hämta vårt vackra hus. Än så länge har vi dock inte haft någon lycka. Min kompis har dragit hem och jag är kvar med problemet. Jag hatar när det bara blir jag kvar. Dessutom kommer jag få städa upp precis allt, för det "hann" hon inte...

Jag blir så trött. Jag orkar inget. Men jag måste. För ingen kommer göra det åt mig.

Ibland dyker det upp en enorm trötthet inom mig. Den har inte ett endaste dugg att göra med fysisk utmattning. Jag har inte tränat eller något. Men den dyker upp ändå. Jag vet inte varför. Inte säkert att jag bryr mig tillräckligt för att ta reda på varför. En sak är däremot säkert, när den kommer vill jag vila. Så det tänker jag göra.

Om man tänker på det så är det inte hela världen att komma lite försent en dag, mot att man kommer orka gå klart tills studenten. Hoppas mina lärare ¨tycker så också. För jag behöver det.

Jag fattar inte hur man kan vara så trött och inte sova. Får försöka. Lite. Hoppas på att det går!
GODNATT

När jag och min syster satt och mös i min lägenhet på elevhemmet. Vi dricker julmust och äter pepparkakor. Ska plugga till hennes spansprov imorgon. Då ringer dörrklockan. Vi tror det är pappa som ska hämta syrran. Eftersom dörröppnaren här uppe inte fungerar fick jag springa ner. Det var min rumskompis inofficiella pojkvän. Han kommer in och är märkbart nervös över varför hon inte är här.

Precis när jag kommer upp tillbaka så ringer det på klockan igen och jag springer ner. Då är det en klasskamrat till min rumskompis. Hon skulle hämta benvärmare som blivit utlånade ett år tidigare. Inte vet jag varför hon behövde dom nu, ett år senare liksom. Hon fick också komma in i alla fall. Min syster sitter tyst, medan jag försöker prata med alla dom som nu befinner sig i lägenheten. Det är mycket mer än vad det brukar vara.

Plötsligt kommer vi in på elevhemspersonalen och då säger hon som ska hämta prylar att "dom kommer aldrig till oss för vi sköter oss alltid" Då gör jag misstaget att säga att här är de ofta för att det inte riktigt fungerade i början. Hon nappar direkt "nu blir jag nyfiken, berätta!" Jag svarar något om att kuratorn var här lite och så. "Varför fungerade inte ni ihop då" Det är den frågan jag stör mig på. Jag tycker inte att det är hennes grej. Jag tycker inte hon ska lägga sig i. Därför slingrade jag mig ur frågan med undvikande svar.

Men vad tycker ni, är det rätt att fråga en sån fråga?

Jag skapade den här bloggen för att jag vill att ni ska förstå, inte för att jag ska ha något slags medlidande. Jag har varit mobbad. Det ska jag aldrig bli igen. Ingen kommer någonsin kunna sätta sig på mig igen. Har jag något att säga till om ska detta dessutom inte hända fler heller...Det här är för att jag vill skapa förståelse från båda hållen. Men också för att själv kunna bearbeta mitt eget. Mitt bagage.

En sak ska ni veta: Ingen kommer kunna knäcka mig, eller dig!