UcantbrakeME

Tandläkaren var klantig som ja... så jag har rejäl tandvärk...

---

Negativa djävlar

Jag är så trött. Fysiskt så klart. Men allra mest är jag trött på negativa människor. Hela tiden. Vi ska göra ett lucia tåg, det kommer gå åt helvete. Vi ska få makaroner i skolan, det kunde ha varit mycket bättre.

Seriöst? Måste man gnälla på allt som går att gnälla på? Eller ska det vara så? Är det bara jag som kör positivt så långt det går=)?

Alla har på någon höger eller vänster kommit i kontakt med det här. Alla har säkert en åsikt. Men min åsikt är att just det här är att vara absolut mest självisk på planeten. Jag fattar inte hur man kan vara så självisk. Jag tycker så klart att samhället och vi runt omkring bör ha reagerat och erbjudit hjälp. Men, när det kommer till kritan så är det DU och bara DU som kan avgöra om det blir ett själv mord eller inte. That's it!

Även fast jag tycker det är så hemskt egoistiskt att göra det, så tycker jag att det är ett rätt tråkigt avslut på livet. Jag vill inte att det ska vara så. Men jag kan inte göra något för att förhindra det som jag vet om i alla fall...men det som jag faktiskt kan göra är att uppmärksamma problemet!

Självmord, rätt eller fel sätt att avsluta livet på?

Min klasslärare ringde nyss. Pratade om att jag inte var i skolan idag. Hon sa att hon inte ville lägga mycket press på mig, men att jag snart var tvungen att välja om jag skulle knapra piller för att orka mer, eller om jag skulle försöka utan men ta studenten med ett samlat betygsdokument..och alltså inte läsa alla ämnen. Jag vet inte. Det här var svårt....Jag vill inte gå ut med ett samlat betygsdokument. Jag vill ha ett samhällsprogram slutbetyg. Jag får ta tag i mina problem!

Jaha. En tråkig sak har hänt. Jag och en kompis som också mår dåligt har bråkat. Jag orkar oftast inte lyssna på hennes problem, jag vill hellre att vi ska göra något roligt. Men jag får ofta tillbaka "just ja, du vill inte stötta mig" Det är ju inte det som är grejen! Jag vill inte höra, för då börjar jag också må dåligt, det handlar ju om respekt, och om jag mår dåligt blir jag väl ett ännu sämre stöd.

Hon brukar också dra "skämt" om att jag har mycket handsvett, små händer och stora tuttar. Jag tycker inte det är ett dugg roligt, jag har blivit förolämpad tidigare på grund av de här grejerna. Men säger jag emot så är jag överkänslig och tråkig tror jag. Fattar inte skämten. Vi bråkar om det ett tag och det slutar med att jag gråter, eftersom jag uppfattar det som enorm brist på respekt. Men igår fick jag kastat i ansiktet att jag gråter för allt.

Så för att sammanfatta situationen vill jag bara skära mig och gråta nu. Men det gör jag inte. Har sovit bort hela dagen idag istället. Jag skiter i skolan. Jag gillar inte att hon bara kastar saker på mig, eftersom hon aldrig lyssnar så vet hon ju inte varför jag blir lessen. Dessutom så tycker jag inte att man gör det, vissa saker får man ju reda på i förtroende. Men nu försöker jag ta mig i kragen för att försöka komma på ett sätt så jag kan hantera situationen, för det gör jag inte just nu.

Ska man ta upp det här för diskussion och försöka lösa det, eller ska det bara bero?

Hellu^^

Det är en tjej i skolan som hela tiden beter sig mindre bra. Särskilt mot en kompis. Men min kompis säger att hon inte bryr sig. Men ibland är hon på mig också. Då är det inte kul. Men man kan inte riktigt sätta fingret på vad det är hon gör, hon är liksom typexemplet för sånt där "tjejmobbare". Ni vet tjejblickar, utfrysning o.s.v. Men ja, det går som sagt var inte att sätta fingret på vad hon håller på med...

Eftersom jag känner mig så himlans kränkt och ibland inte orkar vara i skolan, så sa min klassföreståndare att hon skulle prata med henne. Frågan är om det blir bättre eller sämre.

Jag kan inte sova idag heller. Fyfan. Min sista halvtimme här har varit rätt hemsk. Min så kallad bästa vän och jag har bråkat. Jag vet att hon mår dåligt. Jag tycker synd om henne, men det finns en gräns när man inte kan hålla på att stötta längre. När allt bara är om henne, när ingenting annat betyder något, säger man nej är man elak. Orkar man inte lyssna på allt som hon säger är det lika med att man inte bryr sig. Vilket hon gärna talar om.

När jag påpekar att jag också är ledsen så är det för att jag gnäller över småsaker. Som att hon ofta påpekar att jag har handsvett. Kul. Jag var retad för det när jag var yngre. Kul, verkligen skit roligt att min bästa kompis påpekar det. När jag säger att jag inte tycker det är roligt så gnäller jag för mycket. Men när jag också är elak (det verkar ju som om hon tycker det är okej att vi är elaka, med lite kärlek i då) så är jag taskig och elak.

Tyvärr. Det finns en gräns och när den är korsad är det svårt att komma tillbaka in på rätt sida. Men nu kommer jag antagligen bli "hon som lämnade mig precis som alla andra" men ärligt talat skiter jag i det. Jag orkar inte låtsas må bra av att hon trycker ner mig för att hon mår bra av det. Det fungerar inte i längden. Det går inte att prata med henne om det heller...

Enough is enough, right?

När jag och min syster satt och mös i min lägenhet på elevhemmet. Vi dricker julmust och äter pepparkakor. Ska plugga till hennes spansprov imorgon. Då ringer dörrklockan. Vi tror det är pappa som ska hämta syrran. Eftersom dörröppnaren här uppe inte fungerar fick jag springa ner. Det var min rumskompis inofficiella pojkvän. Han kommer in och är märkbart nervös över varför hon inte är här.

Precis när jag kommer upp tillbaka så ringer det på klockan igen och jag springer ner. Då är det en klasskamrat till min rumskompis. Hon skulle hämta benvärmare som blivit utlånade ett år tidigare. Inte vet jag varför hon behövde dom nu, ett år senare liksom. Hon fick också komma in i alla fall. Min syster sitter tyst, medan jag försöker prata med alla dom som nu befinner sig i lägenheten. Det är mycket mer än vad det brukar vara.

Plötsligt kommer vi in på elevhemspersonalen och då säger hon som ska hämta prylar att "dom kommer aldrig till oss för vi sköter oss alltid" Då gör jag misstaget att säga att här är de ofta för att det inte riktigt fungerade i början. Hon nappar direkt "nu blir jag nyfiken, berätta!" Jag svarar något om att kuratorn var här lite och så. "Varför fungerade inte ni ihop då" Det är den frågan jag stör mig på. Jag tycker inte att det är hennes grej. Jag tycker inte hon ska lägga sig i. Därför slingrade jag mig ur frågan med undvikande svar.

Men vad tycker ni, är det rätt att fråga en sån fråga?